 |
Idag gjorde jag ett test på ne.se för att se vilken fiktiv figur jag är. Svaret var alldeles självklart: Bridget Jones. Det hade jag ju nästan kunnat lista ut själv.
Bridget Jones håller vännerna högt och drömmer om den stora kärleken. Röker som en borstbindare och svär som få.
Dessutom är Bridget klumpig, smånördig, tokromantisk och urkul. Jag gillar Bridget.
Vad i hela världen kan få mig, den superstressade arbetarkvinnan som inte bloggat på en månad, att återuppta bloggandet? Jo, det stavas shabby chic. Färdigt inslitna, lantliga, myspysiga små inredningsdetaljer och möbler, perfekta till den pysselintresserade, bloggande hemmamamman (ursäkta, jag var bara tvungen att ventilera mina fördomar lite).
Jag kom just hem från kvinnornas julmarknad här i Vasa (ja fråga inte mig varför den kallas så). Där trängdes hemstickade sockor med hemvävda mattor, egenhändigt ihoppysslade smycken och hemsydda klänningar av återanvänt tyg. Där fanns också ett antal stånd som sålde julprydnader i shabby chic-stil. Julgranskulor med färdiga fläckar, hjärtan i metalltråd och slitna trähjärtan med ett färdigstämplat budskap. Där, mitt bland allt dem genuint hemgjorda blev kontrasten så stor. Jag petade lite på en ”think eco”-knapp och tänkte på hur oekologiskt det egentligen är att köpa nytt som ser gammalt ut. Vill man ha en gammaldags stil är det väl både roligare och mer personligt att leta reda på genuint gamla grejer?
Framförallt tycker jag ju bara att stilen är så himla tråkig. Allt är vitt och pastelligt och ser likadant ut.
Julhälsningar från surtanten (som också har syndat och köpt en färdigsliten kakburk i något svagt tillfälle, men nu har tröttnat på pastellerna).
Jahapp. Så var man närmare tretti än tjugo då. På jobbet brukar de passande nog prata om närmare pensionen än studenten, men som tur är (?) befinner jag mig fortfarande närmare studenten. Jag vet till och med var jag har min studentmössa, ju. Som åbostuderande har jag till och med använt den för inte så länge sen. Men, obevekligen, närmare tretti än tjugo.
Ålderskrisade gjorde jag i tisdags, på min födelsedag. Åldersdeppade kanske man kunde kalla det. Mina kompisar får barn och bygger hus medan jag umgås hela dagarna med personer som förknippar Rihanna med lågstadiediscon och som knappt har hört talas om Spice girls. Typ. Man blir lite lätt kluven.
Jag försökte bota åldersdeppet med tårta och grejs, vilket gjorde att sambon tyckte att jag påminde om dagen då mommo bakade ihjäl sig. Han förflyttade mig med andra ord långt förbi pensionen. Kluven var det, som sagt.
Det är höstlov. Jag städar bland mina pappershögar och planerar vad jag ska göra EFTER höstlovet. Det är sorgligt. Det är icke-ändamålsenlig tidsanvändning på hög nivå.
Jag hade liksom bestämt mig för att ordna upp bland pappershögarna (Det går ju fort! Sen ska jag… och…!). Nu är jag inne på pappersstädning dag två. Sen ska jag KANSKE planera en kurs och låna lite böcker, men jag ska INTE rätta. Lite höstlov måste jag ju få ha, jag också.
Jag sitter i soffan och kikar på trattkantarellerna som blir allt mer hopskrumpnade. Plötsligt börjar jag också känna mig hopskrumpnad, får åldersnoja och googlar kändisar födda 1985. Jag konstaterar att det är skrämmande få, men att Jack Osbourne är min låtsastvilling. Med återvunnet mod inväntar jag födelsedagen.
\,,/
Dagens bästa insikt kom ca kl 19.54 idag. Jag hade precis blivit klar med kvällens jobb, sambon var inte hemma och klockan var för mycket för att jag skulle hinna följa med mina kompisar på bio. Detta innebar hela kvällen ledig, fritid för mig själv.
Den tiden tillbringade jag alltså i soffan med en bok och nybakta chocolate chip cookies. Som sällskap hade jag ett gäng trattkantareller som jag och K hade plockat tidigare idag och två får utan namn.
Jag räknade stegen idag när jag gick in till torget. Jag inbillade mig att det gick fortare då, att händerna kändes mindre kalla och regnet mindre vått. Det gjorde det förstås inte. Sen fick jag en kram och en halvljummen kaffe latte. Händerna blev inte varmare, men jag fick en liten tankepaus och en chans att prata bort en timme.
Medan sambon är ute och löptränar inför Vasaloppet sitter jag på min feta bak i soffan och äter kokosboll.
Jag tröstar mig med att jag gör vettiga saker samtidigt, då jag nämligen multitaskar och läser om gender och language i children’s fiction. Sådetså.
NÅGOT i mitt liv tar totalkol på kreativiteten. Jag har en blogg som ekar tommare än en gymnastiksal en söndagseftermiddag. Jag köpte akvarellprylar för tretti pengar, men de ligger fortfarande ouppackade i skåpet. Jag har ett Viktigt Dokument som jag borde skriva på, men tangenterna har fastnat.
Jag borde rycka upp mig.
Jag borde träna mer också.
Jag ska bara lägga mig på soffan en stund först.
… att ha en sambo som inte blir ett dugg sur fastän man snubblar på sladden till hans dator så att den faller i golvet och går sönder.
… att bli klar med planeringen tidigare än tänkt. Lite fritid innan sovdags, hurra!
… att inte behöva ha dåligt samvete för att man jobbar på grund av fint väder.
… att ha en helg i Åbo med kompisar och syster att se fram emot.
