(Ja, det heter så i pluralis.)

Syster yster kom faktiskt hit med en bautasäck godis i går när monsterförkylningen härjade som värst. I dag konstaterade jag följande:

1. Vart tog bautasäcken vägen? Det var ju massor massor med godis!
2. Varför envisas jag med att segtugga godis när jag ändå inte känner någon smak?
3. Vad är det där för äckelpäckel i botten av skålen?
4. Varför äter jag detta äckelpäckel?

Bara. En. Till.

Jag gick på spontanbesök i onsdags. Efter att först ha ringt och kollat att det var okej, förstås. Man kan ju inte bara ringa på sådär.

Jag och D satt och drack saft och åt ballerinakex. Som man tar isär och äter halva åt gången. Sen lyssnade vi på min allra första skiva i hans farmors gamla LP-spelare. Roxettes Tourism i en Bang & Olufsen i teak.



Det var ungefär då jag kom på att jag saknar 90-talet. Jag saknar den tid då man kunde gå på spontanbesök utan att ringa först. Då man cyklade in till byn för att hänga vid skolans klätterställning, bara kolla ifall någon annan råkade vara på plats eller ifall någon kanske kom lite senare. Då det häftigaste man kunde äga var en Coca-cola-jojo och då man faktiskt tog sig tid att lyssna på den musik man köpte. Musikutbudet på skoldiscona var begränsat, och man fick leta på omslagen efter den längsta tryckaren.

Jag saknar en tid med ett långsammare tempo, där allt inte bara är ett klick bort, där man tar sig tid att umgås och lyssna på musik, dricka saft och äta ballerinakex. En halva i taget.

Jag har drabbats av dunderförkylningen from hell. Min näsa är öm trots att jag har snytit mig med lambimjuka näsdukar, min hals protesterar vilt till och med mot halstabletter och mitt huvud dundrar värre än tusen tunnelbanetåg. Helst av allt vill jag bara krypa ner under täcket och inte komma fram mer. Men nej. Här ska tvättas kläder (vart tar alla strumpor vägen?!), planeras lektioner (du SKA vara på benen imorgon!) och läsas sociokulturell teori (uppsatsen skriver inte sig själv!). Kanske jag får vila sen, i juni.

Hoppas bar att systeryster kunde svara i telefon, så hon får komma med typ en säck godis åt mig. Jag behöver energi.

Efter en tung vecka med både postårsfestdepression, dunderförkylning och en hel massa skolarbete är man väl förtjänt av lite chokladkaka och vin. Eller, "kvällens kaka", som den hette. Tur att det var choklad.



Och så har jag läst ut Diva också. Ambivalent läsning. Jag älskarälskarälskar alla filosofiska pärlor som Fagerholm levererar, och jag brukar tycka om opålitliga berättare, men berättaren som Diva utgör blir nästan FÖR opålitlig. Vad hände, vad hände inte? Hände något överhuvudtaget? Jag vet inte.

Jag har blivit tankspridd, yr, glömsk och allmänt förvirrad. Så här låter mina konversationer nu för tiden, eller rättare sagt, så här ter de sig för mig:

H: ...och så ska jag läsa på tent till fredag...
Jag: Jag kommer till Åbo på fredag.
H: Vad bra. Vilken tid?
Jag: Jag kommer till Åbo på fredag.
H: Du sa det redan. Vilken tid kommer du?
Jag: Vad ska du göra på fredag?

Och så glömmer jag att jag ska skriva uppgifter, att jag har sagt att jag ska komma och hälsa på mamma, att jag ska ta med den och den boken.

Igår glömde jag att sätta linsvätska på mina nya linser, så dit for 20 euro. Kul. H tyckte att jag kan sätta linsvätska på och testa igen. Kan man det?

Jag postade precis min första riktiga arbetsansökan. Nu är det bara att hålla tummarna! Det svåraste var att välja frimärke. Muminmamman som steker plättar eller muminpappan som skriver på maskin? Vill jag framstå som varm och moderlig eller intellektuell? Jag valde muminpappan, jag tyckte att hans papperstrassel passade bra tillsammans med mina papper.

I går kände jag mig gammal. Jag stod i Olliskön med mössa på (jag var den enda utom en kille i Sveamössa). Sen började jag frysa om fötterna, och jag skulle ju faktiskt stiga upp tidigt idag, så jag gick hem. Klockan elva. Det var femton grader kallt.

Himlen var superblå över Vasa ikväll, jag fick frost i håret och på ögonfransarna och söt-E pratade bort en timme. Det är skönt med blåhimmel och pratpaus mitt i praktikkaoset. För ett sådant är det.

Min kaktus blommar...



...och det kom ett brev med sommardoft på posten.

Sandra utmanade mig. Hon gav mig en bloggaward, vilket givetvis är en stor ära.

Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!

Här kommer alltså lite intressanta fakta om undertecknad:

1. Jag är fånigt förtjust i gröna kulor, men jag skulle aldrig få för mig att köpa en ask själv. Det är ungefär som med chokladkonfekt, det är sånt man får.

2. Jag har den dåliga ovanan att jag pratar med folk som befinner sig i andra rum än jag själv, vilket innebär att de hör att jag pratar med dem, men inte vad jag säger. Det här driver min pojkvän, min familj och troligen snart också min nya kämppis till vansinne.

3. För tillfället har jag så mycket grejer under sängen att jag inte har en aning om vad jag har där. Små ytor kräver kreativa förvaringslösningar, eller hur var det nu?

4. När jag var liten var mitt drömyrke lärare, eftersom jag tyckte att det skulle vara så fruktansvärt roligt att skriva på svarta tavlan hela dagarna. Nu studerar jag till lärare, men vi använder mest powerpoints och smartboards. Svarta tavlan är out.

5. De senaste 3-4 åren har jag varje måndag (utom somrarna och några få undantag) tagit en promenad med två kompisar och sedan kollat Desperate Housewives och ätit popcorn. Nu när jag befinner mig på 400 kilometers avstånd från de båda andra popcornsälskarna gör jag mitt bästa för att upprätthålla traditionen på egen hand.

6. Jag tycker jättemycket om att baka och är dessutom inte särskilt förtjust i tillsatsämnen. Det här innebär att jag ytterst sällan köper bröd, kakor eller annat som kan tillredas med lite mjöl och fingerfärdighet. Somliga tycker att det här är överambitiöst, jag tycker att det är avkopplande.

7. Jag har ett supersynligt ärr på höger armbåge som jag fick när jag cyklade omkull på väg till simstranden när jag var tolv år. Min kompis hade hört att det var bra att tvätta sår i saltvatten, så vi gjorde vårt bästa för att göra rent såret i badstrandens lervatten. Det gick ju jättebra...


Nu ska jag alltså ge mina komplimanger till sju bloggare genom att utmana dem. Jag ger awarden till:

Fia för de tänkvärda glimtar av hennes liv som hon bjuder på.

Kess för finurligheter, rödtjut och papperspåse.

Ester-Lisa för inblickar i en spännande parallellvärld.

Tina för den übercoola livsfilosofi som skiner genom i bloggen.

Nä, det får räcka. Några fler tänker jag inte hoppa på. Tack Sandra, det var kul!